I mitt första inlägg skrev jag att det fanns en möjlighet att också andra saker slank in här under Radvis även om tanken är att mitt huvudsakliga fokus kommer ligga på skrivandet, hur detta blev en så viktig del av mitt liv liksom lite om vad jag gjort och gör i den vägen. Nu har tillfället kommit då någonting annat åter tar sig utrymme här. För den vilken läst min biografi kanske det stannat i minnet att ett av mina intressen utöver skrivandet är släktforskning. Ett intresse vilket väcktes i 90-talets begynnelse och renderat i att jag numer besitter en enorm kunskap rörande släktleden på både mors- liksom farssidan. På den senare härstammar vi till exempel från valloner. Nu tänkte jag emellertid inte gå in på just den biten utan vad jag tänkte dela med mig av är en händelse långt närmre i tiden men vilken har grunden i kunskapen jag tillskansat mig genom åren av forskning. Jag var nämligen med om någonting för min person så märkligt att jag inte ens i min vildaste fantasi skulle kunnat vare sig föreställa mig eller förutse det hela. Jag kan tänka mig att känslan jag erfor kan liknas vid den hos någon vilken ställs inför en form av uppenbarelse. Att den även besatt en styrka om inte exakt så möjligen snarlik den vilken upplevs vid ett sådant tillfälle. Att det hela hände i en så vardaglig situation som framför teven gjorde mig dessutom synnerligen överraskad. Det hela inträffade nämligen när jag lyssnade till Daniel Adams Rays tolkning av Maxida Märaks jojk ”Jokkmokk”. Texten han satt till denna var utomordentligt vacker och talande men det var inte detta vilket låg bakom. Att mina tårar, mycket stilla och likt små pärlor, fullständigt oväntat tog sig väg ner för kinderna. I det ögonblicket av mitt snart 60-åriga liv kom nämligen en insikt jag aldrig tidigare drabbats av trots kunskapen jag tillskansat mig genom släktforskningen. Där och då insåg jag nämligen att jag – och därmed också mina barn – förlorat inte bara ETT kulturarv och EN identitet utan TVÅ. På farssidan har den samiska biten, med språk och kultur, bestulits mig och mina efterkommande liksom jag på morssidan gått miste om identiteten sprungen ur den tillhörighet de vilka talar meänkieli har. Liksom min farmors morfar, den siste i släkten vilken föddes och växte upp i en lappkåta, skulle ”försvenskas” skulle även min mor göra det under uppväxten i landets norra delar. Samerna skulle inte få utöva sin kultur och sitt språk och min farmors morfar, av skogssamesläkt i södra Sverige, slutade sina dagar som ”sockenlapp”. I skolan förbjöds samer att tala sitt språk. Exakt detsamma upplevde min mor årtionden senare när meänkieli förbjöds som tungomål. Med en sorg jag aldrig någonsin förr känts vid rörande mitt ursprung insåg jag för första gången i mitt liv vilken enorm förlust jag lidit. Och med tårar tillrande nedför kinderna ställdes jag därmed inför frågan hur jag ska hantera detta. För hur kan man återvinna någonting så stort vilket gått en förlorat? Hur kan tillhörighet och identitet man har rätt till men bestulits på, återtas? Hur återvinns rötter vilka aldrig fått möjlighet att gro som de borde fått göra?