Så var vi en bit in på detta nya år. Skrivandet är återupptaget efter den stilltje december för med sig på den fronten. För en julälskare är den stilltjen i alla fall acceptabel. Det har ju sin speciella glädje, det där med julstök. Dessförinnan blev det i alla fall utgivning av ny bok under hösten, ”Sommar i skuggan av döden”. Poliskommissarie Fält stod åter i fokus där han ställdes inför en turbulent sommar. Både yrkesrelaterat såväl som på det personliga planet. Och nu när allt rullar i gamla vanliga hjulspår för såväl skribent som Fält kommer snart ytterligare en bok där poliskommissarien står inför nya brott vilka väntar på sin lösning. Så vi samlar kraft och jobbar vidare, jag och kommissarien.

Ingen tid på året som sommaren lägger skrivandet så fullständigt åt sidan. Och det vare sig det handlar om ett inlägg här eller arbetet med ett manus. Aktiviteterna under övrig tid på året är en bråkdel av vad som hinns med under denna period. Och hur bra sommaren än varit känns det ändå lite skönt att tillvaron är tillbaka i gamla hjulspår. För visst har, trots alla fina och roliga upplevelser, skapandet vid laptopen saknats. Men nu är det igång igen. Förra veckan avslutades ett manus och snart ska ett, vilket var klart innan sommaren, ges ut. Och nya historier bara väntar på att väckas till liv vid tangentbordet och bakom pannbenet. Liksom ett och annat inlägg här. Hösten är här.

Sprang på en deckare för en tid sedan vilken väckte mitt intresse av en speciell anledning. Dess ålder. Den visade sig vara utgiven 1969, året då jag själv började skolan. Kände genast att det skulle vara spännande att se hur den var författad i jämförelse med de deckare vilka numer kommer fram. Innan jag hunnit påbörja boken fann jag till min överraskning att den givits ut redan en gång tidigare, 1965. Boken visade sig emellertid även vara äldre än så då författarens copyright var redan 1953.

Hur var då boken? Bra. Ingående beskrivningar av skeenden, människor och miljöer. I detta fall Stockholm. Kanske lite långsam i tempot men det kan faktiskt berott på lynnet hos huvudpersonen, skribent på en tidning, och inte författaren. Det fanns emellertid någonting som störde läsningen för mig och det var alla tituleringar. Som herr, fru, fröken, disponent, direktör, redaktör. Ingenting förvånande då det hörde till den tidens anda. När jag avslutade boken kände jag dock att det var skönt med nutiden. Att titlar inte tar lika stort utrymme i text underlättar absolut läsningen. Boken? Mord med mera av Anders Jonason.

Kärleken till böcker och att läsa har jag även nämnt i tidigare inlägg. Och att den kärleken uppstod långt innan jag själv började skriva. Då var boken någonting vilket tog mig på äventyr där jag ställdes inför spännande möten och händelser. Och kärleken till läsning är densamma än idag. Hur många böcker jag läser varje år vet jag inte. Men om vi tar de månader vilka hunnits med hittills detta år har bokläsandet legat på 1 till 2 böcker i veckan. I det här inlägget vill jag trycka på vikten av att läsa för att skriva. Att läsandet bidragit till förmågan att själv uttrycka mig i skrift betvivlar jag nämligen inte. För att kunna skriva behöver man också läsa. Förutom det synnerligen självklara att ordförrådet byggs upp, vilket gör att du blir en bättre skribent med förmåga att variera språket, ger historierna även fantasin en skjuts. Andra skribenters, författares, kreativitet ger din egen en skjuts. En del säger att de undviker att läsa eftersom de inte vill påverkas av andra författares stil och sätt att utrycka sig. De är rädda att förlora individualiteten i det egna skrivandet om de ”utsätts” för andras böcker. Sanningen är den att du aldrig kan bli någon annan. Man kan visserligen omforma sitt skrivande utifrån andra författare eller ta intryck av en genre så att du själv väljer att förlägga skrivandet till just den. Vad man däremot inte kan är att skriva exakt som någon annan. Vi är alla individer med vårt eget sätt att utrycka oss och försöker vi efterapa kommer det troligen inte bli bra. Men framförallt kommer vi uppleva att skrivandet ”hackar”. Det flyt vi bara kan få om vi utgår från oss själva kommer saknas. För ditt eget skrivandes och ditt personliga välbefinnande: läs för att skriva. Missa inte de fantastiska böcker vilka väntar på dig där ute.

Var tar tiden vägen? Innan man vet ordet av har ännu ett år lagts till samlingen. Och tanken att uppdatera min hemsida har stannat vid en tanke. Dags således att ta sig i kragen och åtgärda detta. Overksam i övrigt har jag dock inte varit. Skrivandet har funnits där men emellertid hamnat i manusfacket. Har i dagarna dessutom avslutat ett manus. En ny deckare vilken inom den snara framtiden ska finnas tillgänglig för inköp för den intresserade. Och än en gång återvänder jag till min poliskommissarie och det vackra Ångermanland där denne trivs. Hans barndomsbygd där sommarhuset alltid står redo. Och snart står sommaren för dörren även här och jag tänkte mig faktiskt följa min kommissarie i spåren. Att avlägga en visit i Ångermanland och den plats jag bodde på som barn står nämligen på agendan. Men innan dess ska jag återvända hit med några rader emellanåt. Det är ju aldrig för sent att bättra sig har jag hört.

Min nya bok, ”Liket på stranden”, är för mig speciell. Detta eftersom den är dedikerad till min älskade lillebror. Manuset är skrivet redan 2016 men det var när min bror somnat in jag kände varför den inte varit redo att ges ut tidigare. Och boken är inte bara dedikerad till honom. Jag ville att det skulle vara mer än så. Jag ville att han skulle vara delaktig i den. Så omslaget är ett fotografi min lillebror tog för många år sedan. Det är vår bok tillsammans.

rullar igen. Lite långsammare har den blivit det går inte att förneka. Höjderna och dalarna väcker inte samma starka känsla som förr och suget i magtrakten är inte heller detsamma. Men den rullar. Att gå vidare utan dig har inte varit lätt. För vad som än hände i livet skulle vi ju alltid ha varandra. Det var du och jag lillebror, du och jag. Saknaden kommer aldrig någonsin att lämna. Den har satt sitt avtryck och står som en evig tatuering i hjärtat, precis som ditt namn numer gör på min arm. Men jag gör så som jag lovade dig det sista jag gjorde. Att leva för oss båda. När jag sitter vid min laptop och skriver är du med mig. För jag skriver igen. En ny bok. Och när jag möter din blick från fotografiet jag har framför mig ler du, lillebror. Vi hör ihop och kommer alltid att göra. Life is a rollercoaster. I just gotta ride it.

Som Ronan Keating sjöng. Och det kan nog faktiskt inte sägas bättre. Livet är sannerligen en berg-och-dalbana. Av rang. Höjderna och dalarna vi färdas igenom som får det att suga till i magtrakten är en absolut realitet. Och ömsom är den där känslan sprungen ur glädje, ömsom ur oroande ting. Och ibland, ibland ligger någonting oerhört mycket större och känslomässigt kraftfullare än så bakom. Ni vet de där fullständigt ofattbara, närmast ogripbara händelser vi från gång till annan ställs inför. De där sakerna som inte bara ställer livet och tillvaron på huvudet utan även förmår kullkasta det. Min rollercoaster har fört mig till en punkt där verkligheten inte bara är svår att ta in, den känns närmast omöjlig att hantera. Och detta trots att dödens närvaro i livet på intet sätt är en ny kunskap eller bekantskap för mig. Men att jag skulle gå vidare utan dig vid min sida fanns inte i min föreställningsvärld. För vad än som hände i livet omkring oss skulle vi alltid ha varandra, vi två. Du och jag lillebror, du och jag. Men så plötsligt har det så fullständigt ofattbara hänt. Att min resa ska gå vidare utan dig. Life is a rollercoaster, älskade lillebror. Och för din liksom min skull: I just gotta ride it.

Detta nedtecknades september 2022

Det är märkligt men när livet rullar på i vad som kan benämnas en tillfredsställande lunk då slår det sällan fel. Att man ställs inför någonting vilket sannerligen inte räknats med. Oftast har det inte ens vidrörts av tanken. Till och med en fantasi som min besitter nämligen sin begränsning. Och har man ens aldrig hört talas om det överrumplar det sannerligen. Diabetes, tinnitus, psykisk sjukdom, hörselnedsättning, nystagmus, födoämnesallergi. Om än inte allt drabbat egen person är detta sådant jag ställts inför i livet på olika sätt, i olika former och vid olika tillfällen. Vad jag aldrig däremot kunnat föreställa mig är att jag skulle lära mig hantera en katt med astma. Eftersom jag aldrig hört att katter kunde drabbas av detta blev det sannerligen en överraskning när min Bruni diagnostiserades med detta endast veckor tillbaka. Min nyfikna, levnadsglada lilla kille astmatiker? En ny fas i livet har definitivt inletts för mig och min snart tvååriga katt. Men sådant är livet. På gott och ont.

Som jag berättat i ett tidigare inlägg under Radvis väcktes kärleken, tack vare mina föräldrar, till det skrivna ordet liksom den till böcker tidigt. Och genom den fantastiska källa biblioteken utgjorde var det även lätt att ta del av ett utbud jag annars aldrig skulle kommit i närheten av. När sagoboksåldern lämnats bakom kom spänningen och mysterielösandet in i mitt liv. Ingredienser vilka exempelvis Julian, Dick, Anne och George (Georgina) liksom den senares hund Tim stod för i Fem-böckerna av författarinnan Enid Blyton. Även Kitty Drew i Kitty-böckerna, skrivna av ett flertal olika personer under pseudonymen Carolyn Keene, steg vid ungefär samma tid in på arenan. Jag läste alla böcker jag kom över i dessa båda serier och älskade dem. Märkligt nog är det emellertid två andra böcker från denna ålder vilka jag alltid sett som och så gör än idag, som favoriter. Så pass att jag letat upp och köpt ett par begagnade exemplar till och med. Dessa är Mysteriet vid midnatt av Philippa Pearce samt När Marnie var där av Joan C. Robinson. Även här levererar författaren spänningen jag eftersökte men det är de magiska mysterier de också levererar vilka gör att de når denna högre placering. När jag betat av hyllorna vad gällde spänning på bibliotekens ungdomssida flyttade jag över till vuxenavdelningen. Där bekantade jag mig omgående med nya författare och ny spänning. I form av deckare. Agatha Christie liksom Maria Lang var de absolut första skribenter i denna genre vilka kom i min väg. Också här plöjde jag allt jag kunde hitta. Snart fick de även sällskap. Jag vet inte hur många som minns Ellery Queen-böckerna där detektiven delar namn med, inte upphovsmannen i det här fallet, utan upphovsmännen. Under pseudonymen Ellery Queen hittas nämligen kusinerna Manfred B. Lee och Frederic Dannay. Suveräna böcker. Tillsammans med Agatha Christie och John Dickson anses för övrigt Ellery Queen tillhöra de tre stora klassiska pusseldeckarförfattarna från denna genres storhetstid. Att de alla var skickliga skribenter håller jag definitivt med om. Inte en tråkig stund hade jag i deras sällskap. Vad gäller Dickson har jag bara läst en av dennas böcker och kan bara ge omdömet att den boken var bra. Än idag är det spänning vilken placerar sig högst vid bokval. Jag har inte släppt mina gamla favoriter däremot har de fått sällskap av nya. Jag läser självfallet många olika författare men att vissa hamnar högre än andra är oundvikligt. Utöver historien vilken berättas kan det vara formen vid skrivandet, det kan vara karaktärer men ibland också någonting man inte kan sätta fingret på vilket gör att man fastnar för en bok eller författare. Idag tillhör Björn Hellberg liksom Håkan Nesser mina absoluta favoriter men på senare år har jag även upptäckt exempelvis Åsa Larsson liksom Johan Theorin. Och beger jag mig bortom Sveriges gränser får de sällskap av författare som exempelvis Peter Robinson och Elisabeth George liksom Ruth Rendell. Jag vill även slå ett slag för boken Den osynlige mannen vilken Harry F. Saint är författare till. Ingen deckare men spänning levererar den definitivt. Avslutningsvis ser jag varje bok vilken kommer i min väg som en resa att se fram emot. För oavsett historien serveras jag ett äventyr. Ett äventyr vilket är lika förunderligt och njutbart som den fantasin tar med mig på när fingrarna dansar över laptopens tangentbordet.