Ordens lockelse väcktes tidigt. Redan innan jag kunde läsa faktiskt. Det var då den relativt vidsträckta fantasi jag utrustats med kom till nytta. Jag lät mig nämligen inte hållas tillbaka av denna kunskapsbrist utan ”läste” sagoböcker utifrån vad jag kunde bygga upp med hjälp av bilderna. Eller med stöd av vad minnet höll kvar från de alltid lika uppskattade stunder av högläsning min mor bjöd på. Att läsning och skrivning var de saker jag såg fram emot mest inför skolstarten är kanske inte svårt att gissa. Kärleken till det skrivna ordet väcktes som sagt tidigt men så gjorde även den till böcker. Detta genom mina föräldrars förtjänst. Redan innan skrivande och läsning ingick i mitt kunnande hade jag nämligen förmånen att bekanta mig med bibliotekens utbud. Än idag är det svårt att sätta ord på känslan när blicken fångade dessa hyllmetrar på hyllmetrar av böcker men jag minns tydligt att jag och detta inte enbart vid ett tillfälle tänkte att jag någon gång skulle ha ett rum fyllt med böcker från golv till tak. Jag kan ärligt säga att jag blev en av bibliotekens flitigaste besökare. Läsintaget utökades dessutom med åldern. I tonårens begynnelse låg bokslukarkapaciteten på runt 4 till 5 böcker i veckan. Skriva började jag när jag var 11 år och då dikter. Detta efter att ha tagit del av prosa och poesi vilken min far skrivit i de övre tonåren. När jag läste dessa alster kände jag direkt att ”så vill jag också kunna skriva”. Därmed var mina första staplande steg på skrivandets väg tagna.