Det finns definitivt inget rätt eller fel när det gäller hur man går tillväga när det kommer till skrivandets hantverk. Alla har sin väg för att nå målet, den färdiga texten. En del har vägen spikrak så till vida att de redan från start har historien klar för sig med inte bara en början utan även ett slut. Ibland står även en eller flera av berättelsens personer redo att plockas in på sidorna. Så är det inte för mig. Mina historier föds ur en mening eller ett par ord vilka nattetid dyker upp bakom pannbenet. Det kan vara en dialog, någon säger någonting till någon annan eller en enda rad som visar sig bli en inledning. Vilket alternativ som än kommer till mig vet jag aldrig vem som sagt eller gjort det som tas upp och inte heller vet jag vart historien kommer bära av eller hur den kommer att sluta. Det viktiga i det här läget är känslan: hur starkt känner jag för det som kommit till mig? Hur stark är nyfikenheten att finna ut vem och/eller vad det hela handlar om? När jag landat där och kommit igång med skrivandet brukar det vara så att någonstans mitt i detta så greppar jag historien till fullo och förstår vartåt det hela bär. Berättelsens personer, åtminstone de vilka kan ses som huvudrollsinnehavare, kommer självfallet till mig redan i början. Annars vore arbetet en omöjlighet. Efter hand fylls det även på med fler karaktärer. När det sedan kommer till själva hantverket har jag inne i skrivandet mitt eget sätt att arbeta på då jag ofta skriver på flera kapitel samtidigt. Även om det kan tyckas vara ett förvirrande sätt att arbeta utifrån har jag hela tiden klart för mig hur dessa kapitel hänger ihop, vart de bär och hur de så småningom knyts samman. Mitt kreativa flöde trivs bäst när det inte begränsas. För att se hur arbetet framskrider på daglig basis brukar jag inte tänka på eller räkna sidor, jag räknar istället raderna jag åstadkommit. I mitt huvud är det mer peppande att tänka att jag till exempel skrivit 10 rader än ”nästan en halv sida”. När jag började med detta för evigheter sedan var det emellertid ingen medveten handling. Tanken var bara att se hur många rader som åstadkommits vid tillfället men sedan kom det att bli en del av mitt sätt att arbeta och varför ändra på någonting vilket ger en positiv boost? Så glöm inte bort möjligheten liksom gåvan att glädjas rad för rad.

Det är på nätterna historierna såväl som fortsättningen på dessa föds. Av den anledningen har jag mina kollegieblock. De är viktiga eftersom det är där alla nedklottrade idéer i form av anteckningar bara jag kan tyda till fullo samlas. Och i anslutning till dessa anteckningar är det parenteser, pilar kors och tvärs liksom ”stjärnor” och ibland – för en oinsatt i alla fall – ”kryptiska” hänvisningar till stycken, meningar eller kapitel där jag tänker mig att orden eller korta textbitar ska införlivas. Och ibland står det helt enkelt att någonting ska in i kapitel så långt fram att de ännu inte är skrivna utan endast, som en vag idé, finns på planeringsstadiet i mitt huvud. Med dessa anteckningar i ryggen sätter jag mig sedan vid laptopen. Ibland blir det en rad nedtecknad, ibland mer. Och blir det ingenting skrivet läser jag igenom det jag senast satt på pränt men går stundtals också längre tillbaka än så. Och det upphör aldrig att fascinera, hur fantasin aldrig sinar eller hur någonting jag ägnat i stort sett hela mitt hittillsvarande liv åt fortfarande kan skänka den glädje det gör. Såväl på dagtid som under nätterna. För då världens ljud har stillnat men inte de som enbart är mina då finns de där, fantasin, kulspetspennan och kollegieblocket och i vårt samarbete lämnar vi sedan sömnlösheten därhän.

Jag har kvar mina första skrivna alster. I en ringpärm där det tryckta motivet är ett ljust blått jeanstyg med en ficka uppe till höger där en likaledes tryckt etikett för titel och namn placerats. ”Dikter” står det på etiketten. Och mitt namn. Skrivet med den ännu lätt spretande handstil jag elva år ung hade. Inte anade jag då, när jag stolt placerade det första arket, den första dikten, i denna pärm, att det var starten på ett livslångt skrivande. För så är det, skrivandet liksom nya pärmar har följt mig genom åren. I och med teknikens utveckling har dock pärmarna sedan länge spelat ut sin roll då sparande på USB eller extern hårddisk tagit över. Liksom en laptop ersatt den grå reseskrivmaskin jag fick ta över från min pappa när han insåg skrivandets betydelse för mig. Det var tippexets storhetstid det. Men även om jag alltid skrivit har det också infunnit sig perioder genom åren då det varit i mindre omfattning och hänvisats till stunder vilka blivit över. Som sena kvällar eller nätter. Längdmässigt var det också begränsat. Till dikter liksom en och annan novell. En fullt naturlig utveckling då familjelivet kommer in i bilden. Idag har familjen vuxit upp och där livet lagt krokben för annat har skrivandet lämnats mig orört. Och jag tänker med glädje på den blå pärmen där de första alstren en gång tog sin plats, så innerligt tacksam att jag fann och vågade steget ut på skrivandets ringlande väg.

Ordens lockelse väcktes tidigt. Redan innan jag kunde läsa faktiskt. Det var då den relativt vidsträckta fantasi jag utrustats med kom till nytta. Jag lät mig nämligen inte hållas tillbaka av denna kunskapsbrist utan ”läste” sagoböcker utifrån vad jag kunde bygga upp med hjälp av bilderna. Eller med stöd av vad minnet höll kvar från de alltid lika uppskattade stunder av högläsning min mor bjöd på. Att läsning och skrivning var de saker jag såg fram emot mest inför skolstarten är kanske inte svårt att gissa. Kärleken till det skrivna ordet väcktes som sagt tidigt men så gjorde även den till böcker. Detta genom mina föräldrars förtjänst. Redan innan skrivande och läsning ingick i mitt kunnande hade jag nämligen förmånen att bekanta mig med bibliotekens utbud. Än idag är det svårt att sätta ord på känslan när blicken fångade dessa hyllmetrar på hyllmetrar av böcker men jag minns tydligt att jag och detta inte enbart vid ett tillfälle tänkte att jag någon gång skulle ha ett rum fyllt med böcker från golv till tak. Jag kan ärligt säga att jag blev en av bibliotekens flitigaste besökare. Läsintaget utökades dessutom med åldern. I tonårens begynnelse låg bokslukarkapaciteten på runt 4 till 5 böcker i veckan. Skriva började jag när jag var 11 år och då dikter. Detta efter att ha tagit del av prosa och poesi vilken min far skrivit i de övre tonåren. När jag läste dessa alster kände jag direkt att ”så vill jag också kunna skriva”. Därmed var mina första staplande steg på skrivandets väg tagna.

Det var inte lätt att komma upp med ett namn på den här sidan måste jag tillstå. ”Blogg” kändes för stort medan ”Dagbok” helt enkelt kändes fel. Vad jag visste var att jag ville skriva om skrivande så namnet måste kännas ha en koppling till detta. Det var då det gjorde entré. ”Radvis”. För vad gör jag i mitt skrivande om inte utövar det just radvis. Kanske slinker det in andra saker här också. Ingenting är ju hugget i sten, så att säga. Mitt huvudsakliga fokus kommer emellertid ligga på skrivandet. Hur detta blev en så viktig del i mitt liv och den glädje det ger mig att måla med ord, en känsla jag dessutom gärna vill förmedla till andra. Här kommer även det jag gjort, det jag gör och det som kommer att finna sitt utrymme. För historier att berätta finns det många av, både sanna liksom fiktiva. Emellanåt slår sig sanning och fiktion dessutom samman och blir ett. Inte alltid noterbart för läsaren men det är inte alltid avsikten heller utan rör enbart ett behov hos författaren att sätta det hela på pränt. Med alla de historier som finns att berätta är det heller inte så konstigt att dessa växlar i format. För ibland är den där berättelsen så kort att den inte kräver speciellt mycket utrymme utan växer fram i form av en dikt. Ibland har den något mer att säga och finner vägen till en novell och ibland, ja, då har den så mycket på hjärtat, så mycket att komma med att den blir en hel bok. Det är som med den här sidan. Ibland kommer raderna vara färre, ibland fler men hur de än faller har de alltid en önskan att säga någonting till någon. Så vem du än är hälsar jag dig välkommen till RADVIS. Kanske hittar du så här i RADVIS begynnelse inte så mycket att hämta här men undan för undan kommer RADVIS, som vilken annan berättelse som helst, växa. Rad för rad.

Susies andra bok ”Till detta liv igår” finns att köpa nu.