Min nya bok, ”Liket på stranden”, är för mig speciell. Detta eftersom den är dedikerad till min älskade lillebror. Manuset är skrivet redan 2016 men det var när min bror somnat in jag kände varför den inte varit redo att ges ut tidigare. Och boken är inte bara dedikerad till honom. Jag ville att det skulle vara mer än så. Jag ville att han skulle vara delaktig i den. Så omslaget är ett fotografi min lillebror tog för många år sedan. Det är vår bok tillsammans.

rullar igen. Lite långsammare har den blivit det går inte att förneka. Höjderna och dalarna väcker inte samma starka känsla som förr och suget i magtrakten är inte heller detsamma. Men den rullar. Att gå vidare utan dig har inte varit lätt. För vad som än hände i livet skulle vi ju alltid ha varandra. Det var du och jag lillebror, du och jag. Saknaden kommer aldrig någonsin att lämna. Den har satt sitt avtryck och står som en evig tatuering i hjärtat, precis som ditt namn numer gör på min arm. Men jag gör så som jag lovade dig det sista jag gjorde. Att leva för oss båda. När jag sitter vid min laptop och skriver är du med mig. För jag skriver igen. En ny bok. Och när jag möter din blick från fotografiet jag har framför mig ler du, lillebror. Vi hör ihop och kommer alltid att göra. Life is a rollercoaster. I just gotta ride it.

Som Ronan Keating sjöng. Och det kan nog faktiskt inte sägas bättre. Livet är sannerligen en berg-och-dalbana. Av rang. Höjderna och dalarna vi färdas igenom som får det att suga till i magtrakten är en absolut realitet. Och ömsom är den där känslan sprungen ur glädje, ömsom ur oroande ting. Och ibland, ibland ligger någonting oerhört mycket större och känslomässigt kraftfullare än så bakom. Ni vet de där fullständigt ofattbara, närmast ogripbara händelser vi från gång till annan ställs inför. De där sakerna som inte bara ställer livet och tillvaron på huvudet utan även förmår kullkasta det. Min rollercoaster har fört mig till en punkt där verkligheten inte bara är svår att ta in, den känns närmast omöjlig att hantera. Och detta trots att dödens närvaro i livet på intet sätt är en ny kunskap eller bekantskap för mig. Men att jag skulle gå vidare utan dig vid min sida fanns inte i min föreställningsvärld. För vad än som hände i livet omkring oss skulle vi alltid ha varandra, vi två. Du och jag lillebror, du och jag. Men så plötsligt har det så fullständigt ofattbara hänt. Att min resa ska gå vidare utan dig. Life is a rollercoaster, älskade lillebror. Och för din liksom min skull: I just gotta ride it.

Detta nedtecknades september 2022

Det är märkligt men när livet rullar på i vad som kan benämnas en tillfredsställande lunk då slår det sällan fel. Att man ställs inför någonting vilket sannerligen inte räknats med. Oftast har det inte ens vidrörts av tanken. Till och med en fantasi som min besitter nämligen sin begränsning. Och har man ens aldrig hört talas om det överrumplar det sannerligen. Diabetes, tinnitus, psykisk sjukdom, hörselnedsättning, nystagmus, födoämnesallergi. Om än inte allt drabbat egen person är detta sådant jag ställts inför i livet på olika sätt, i olika former och vid olika tillfällen. Vad jag aldrig däremot kunnat föreställa mig är att jag skulle lära mig hantera en katt med astma. Eftersom jag aldrig hört att katter kunde drabbas av detta blev det sannerligen en överraskning när min Bruni diagnostiserades med detta endast veckor tillbaka. Min nyfikna, levnadsglada lilla kille astmatiker? En ny fas i livet har definitivt inletts för mig och min snart tvååriga katt. Men sådant är livet. På gott och ont.

Som jag berättat i ett tidigare inlägg under Radvis väcktes kärleken, tack vare mina föräldrar, till det skrivna ordet liksom den till böcker tidigt. Och genom den fantastiska källa biblioteken utgjorde var det även lätt att ta del av ett utbud jag annars aldrig skulle kommit i närheten av. När sagoboksåldern lämnats bakom kom spänningen och mysterielösandet in i mitt liv. Ingredienser vilka exempelvis Julian, Dick, Anne och George (Georgina) liksom den senares hund Tim stod för i Fem-böckerna av författarinnan Enid Blyton. Även Kitty Drew i Kitty-böckerna, skrivna av ett flertal olika personer under pseudonymen Carolyn Keene, steg vid ungefär samma tid in på arenan. Jag läste alla böcker jag kom över i dessa båda serier och älskade dem. Märkligt nog är det emellertid två andra böcker från denna ålder vilka jag alltid sett som och så gör än idag, som favoriter. Så pass att jag letat upp och köpt ett par begagnade exemplar till och med. Dessa är Mysteriet vid midnatt av Philippa Pearce samt När Marnie var där av Joan C. Robinson. Även här levererar författaren spänningen jag eftersökte men det är de magiska mysterier de också levererar vilka gör att de når denna högre placering. När jag betat av hyllorna vad gällde spänning på bibliotekens ungdomssida flyttade jag över till vuxenavdelningen. Där bekantade jag mig omgående med nya författare och ny spänning. I form av deckare. Agatha Christie liksom Maria Lang var de absolut första skribenter i denna genre vilka kom i min väg. Också här plöjde jag allt jag kunde hitta. Snart fick de även sällskap. Jag vet inte hur många som minns Ellery Queen-böckerna där detektiven delar namn med, inte upphovsmannen i det här fallet, utan upphovsmännen. Under pseudonymen Ellery Queen hittas nämligen kusinerna Manfred B. Lee och Frederic Dannay. Suveräna böcker. Tillsammans med Agatha Christie och John Dickson anses för övrigt Ellery Queen tillhöra de tre stora klassiska pusseldeckarförfattarna från denna genres storhetstid. Att de alla var skickliga skribenter håller jag definitivt med om. Inte en tråkig stund hade jag i deras sällskap. Vad gäller Dickson har jag bara läst en av dennas böcker och kan bara ge omdömet att den boken var bra. Än idag är det spänning vilken placerar sig högst vid bokval. Jag har inte släppt mina gamla favoriter däremot har de fått sällskap av nya. Jag läser självfallet många olika författare men att vissa hamnar högre än andra är oundvikligt. Utöver historien vilken berättas kan det vara formen vid skrivandet, det kan vara karaktärer men ibland också någonting man inte kan sätta fingret på vilket gör att man fastnar för en bok eller författare. Idag tillhör Björn Hellberg liksom Håkan Nesser mina absoluta favoriter men på senare år har jag även upptäckt exempelvis Åsa Larsson liksom Johan Theorin. Och beger jag mig bortom Sveriges gränser får de sällskap av författare som exempelvis Peter Robinson och Elisabeth George liksom Ruth Rendell. Jag vill även slå ett slag för boken Den osynlige mannen vilken Harry F. Saint är författare till. Ingen deckare men spänning levererar den definitivt. Avslutningsvis ser jag varje bok vilken kommer i min väg som en resa att se fram emot. För oavsett historien serveras jag ett äventyr. Ett äventyr vilket är lika förunderligt och njutbart som den fantasin tar med mig på när fingrarna dansar över laptopens tangentbordet.

En av de saker jag uppskattar med skrivandet – förutom att fantasin ges möjlighet att blomma ut – är tillfället att göra återbesök i tiden. Återbesök där både platser och människor väcks till liv i minnet. Och då och då, i stunder då verklighet och fiktion slår sig samman, följer dessa även med och finner sig utrymme i historierna som skrivs. Att på detta sätt kunna förflytta sig mellan då och nu är en ynnest jag uppskattar. Jag känner glädje i att gå de vägar jag en gång gick, att återse dem jag en gång mött om det så bara sker för ett ögonblick bakom mitt pannben. På samma sätt som jag uppskattar att kunna införliva detta då i nuet. Och som barn på 60-talet är det en tid jag gärna återvänder till och även levandegör glimtar av när det passar in i min fantasis kreerade historia. Så som jag till exempel gjorde i den senast utgivna boken, Till detta liv igår. Till skillnad mot de egna och stillsammare återbesöken i tiden får dock historiens efterverkningar i nuet. Sådant händer. I alla fall då verklighet och fiktion slår sig samman.

I mitt första inlägg skrev jag att det fanns en möjlighet att också andra saker slank in här under Radvis även om tanken är att mitt huvudsakliga fokus kommer ligga på skrivandet, hur detta blev en så viktig del av mitt liv liksom lite om vad jag gjort och gör i den vägen. Nu har tillfället kommit då någonting annat åter tar sig utrymme här. För den vilken läst min biografi kanske det stannat i minnet att ett av mina intressen utöver skrivandet är släktforskning. Ett intresse vilket väcktes i 90-talets begynnelse och renderat i att jag numer besitter en enorm kunskap rörande släktleden på både mors- liksom farssidan. På den senare härstammar vi till exempel från valloner. Nu tänkte jag emellertid inte gå in på just den biten utan vad jag tänkte dela med mig av är en händelse långt närmre i tiden men vilken har grunden i kunskapen jag tillskansat mig genom åren av forskning. Jag var nämligen med om någonting för min person så märkligt att jag inte ens i min vildaste fantasi skulle kunnat vare sig föreställa mig eller förutse det hela. Jag kan tänka mig att känslan jag erfor kan liknas vid den hos någon vilken ställs inför en form av uppenbarelse. Att den även besatt en styrka om inte exakt så möjligen snarlik den vilken upplevs vid ett sådant tillfälle. Att det hela hände i en så vardaglig situation som framför teven gjorde mig dessutom synnerligen överraskad. Det hela inträffade nämligen när jag lyssnade till Daniel Adams Rays tolkning av Maxida Märaks jojk ”Jokkmokk”. Texten han satt till denna var utomordentligt vacker och talande men det var inte detta vilket låg bakom. Att mina tårar, mycket stilla och likt små pärlor, fullständigt oväntat tog sig väg ner för kinderna. I det ögonblicket av mitt snart 60-åriga liv kom nämligen en insikt jag aldrig tidigare drabbats av trots kunskapen jag tillskansat mig genom släktforskningen. Där och då insåg jag nämligen att jag – och därmed också mina barn – förlorat inte bara ETT kulturarv och EN identitet utan TVÅ. På farssidan har den samiska biten, med språk och kultur, bestulits mig och mina efterkommande liksom jag på morssidan gått miste om identiteten sprungen ur den tillhörighet de vilka talar meänkieli har. Liksom min farmors morfar, den siste i släkten vilken föddes och växte upp i en lappkåta, skulle ”försvenskas” skulle även min mor göra det under uppväxten i landets norra delar. Samerna skulle inte få utöva sin kultur och sitt språk och min farmors morfar, av skogssamesläkt i södra Sverige, slutade sina dagar som ”sockenlapp”. I skolan förbjöds samer att tala sitt språk. Exakt detsamma upplevde min mor årtionden senare när meänkieli förbjöds som tungomål. Med en sorg jag aldrig någonsin förr känts vid rörande mitt ursprung insåg jag för första gången i mitt liv vilken enorm förlust jag lidit. Och med tårar tillrande nedför kinderna ställdes jag därmed inför frågan hur jag ska hantera detta. För hur kan man återvinna någonting så stort vilket gått en förlorat? Hur kan tillhörighet och identitet man har rätt till men bestulits på, återtas? Hur återvinns rötter vilka aldrig fått möjlighet att gro som de borde fått göra?

har inte bara varit en utan två. För även om katterna dominerat i tillvaron utifrån antal har de haft, inte sina konkurrenter utan jämlikar och sällskap, i form av två västgötaspetsar med fantastiska personligheter. Den första kom som valp 1986 och blev hela hushållets ”pälskling” med sin fart och fläkt och en liten svansstump som alltid signalerade glädje. Namnet han fick, denna strävhåriga snälla lilla tuffing vilken alltid höll ”flocken” under uppsikt, var Puff och trots att benen var korta var det mycket spring i dem. Puff älskade pinnar och potatismos, hemgjord, pulver vägrade han. Det var en ynnest att ha honom i våra liv och hans fantastiska leende, med tungan lyckligt fladdrande utanför munnen, kommer för alltid stå klart i minnet. Det var en stor sorg när han somnade in i oktober 2003, tre och en halv månad före sin 18:de födelsedag. När ljudet av hans tassar tystnade blev det tomt och mycket tyst. Så tyst att tystnaden måste fyllas. Det var då Ludde gjorde entré. Inte som en ersättare utan en ny medlem och personlighet i hushållet. Ludde, långhårig i jämförelse med Puff, föddes i november 2003 och flyttade in januari 2004. Hans ben innehöll lika mycket spring och leendet var lika stort som Puffs och svansen – ja, han hade en lång svans vilken låg som en krok mot ryggen – signalerade minst lika mycket glädje som stumpen Puff hade. Till personligheten var Ludde något försiktigare än Puff men ”flocken” var han lika mån om. Denna reducerades emellertid genom åren då familjemedlemmar undan för undan lämnade för eget bo. Detta medförde i sin tur att jag och Ludde kom att stå varandra mycket nära. Om Puff varit hela hushållets kavaljer kom Ludde, denna bollälskande liksom potatismosälskande (även han ratade pulvermos) gosse, att i mycket hög grad bli min. Vi gjorde våra promenader han och jag ända in till slutet och när han somnade in gjorde han det med huvudet i min hand och min röst invid sitt öra. Det var i februari 2021. I höst skulle han firat sin 18:de födelsedag. Jag saknar honom varje dag. Våra promenader, våra stunder tillsammans. Hans leende står klart i minnet. Han var så mycket min att ljudet av stegen jag inte längre hör gör ont att sakna. Detta har påverkat mitt skrivande också. I det manus jag arbetar med nu har katterna nämligen fått sällskap. Av en hund som heter Ludde. Min Ludde.

Vad hade jag gjort om jag inte haft skrivandet? Förmodligen lagt mycket tid på tecknande. Jämte skrivande – när jag väl kommit dithän att jag behärskade även denna uttrycksform – var nämligen rita det roligaste jag visste under uppväxten. Redan innan jag började skolan minns jag hur jag satt med papper och penna åstadkommande alster efter alster. Även om jag ibland tog fram kritorna och färglade bilderna var det ändå blyerts jag uppskattade mest att begagna mig av. Jag tar fortfarande fram ritblocket när lusten faller på. Det går långt mellan gångerna men emellanåt vill fingrarna lämna tangentbordet och fatta pennan. Alstren vilka då åstadkoms kan vara i form av till exempel fantasiblomster eller en rolig katt. Eller som teckningen vilken pryder min första bok: hjärtat i form av en kedja. Den andra boken fick en samling naivistiska löv vilka jag även tog mig för att färglägga. Tecknandet följer mig således än idag och ibland är det, som synes, inte bara en källa till avkopplande glädje utan även till nytta. Apropå de tecknade katter jag gärna formger har dessa djur även kommit att bereda sig plats i skrivandet. Oplanerade ifrån början då de helt enkelt dök upp i historierna på eget bevåg är de nu ett återkommande inslag i berättelserna. Förebilder och inspiration är de hemmavarande katterna. Både de som lever här idag och de som en gång gjort. När det gäller de fiktiva katterna är deras liv och tillvaro dock inte alltid av det positiva slag vilken hemmets katter åtnjuter. Någon har dessvärre råkat illa ut ibland det måste tillstås. Dessbättre är det emellertid alltid fler som älskas än tvärtom.

Ord besitter makt. Detta är ett faktum klargjort sedan länge. Inte enbart sett ur aspekten att de möjliggör att nå ut till människor med kunskap, budskap eller historier/berättelser av allehanda slag. De besitter makt även på det personliga planet. Med ordens hjälp finns möjligheten att glädjas över såväl som bearbeta både positiva liksom negativa saker i livet. Ibland genom att just sätta ord på dem. Muntligt eller skriftligt. För egen del är det emellertid sällan jag skriver OM det som på något sätt upplevs som negativt eller kanske tynger. Under årens lopp är dessa tillfällen så få att de lätt kan räknas på handens fingrar. Genom skrivandet tar jag istället en paus från det arbetsamma eller svåra. Det finns ju nämligen ibland saker i tillvaron som inte på något sätt går att förändra, saker vilka alltid kommer att följa med på vägen och hur väl man än lär sig acceptera dessa ställs man tveklöst inför stunder då orken sinar. Stunder då en dag till känns som en omöjlighet. Vid sådana tillfällen är denna paus en synnerligen fantastisk källa att hämta kraft ur. För i skrivandet bleknar nuet för ett slag och när jag ”återvänder” till köksbordet och laptopen efter resan i fantasin känns nästkommande dag, vecka eller månad inte längre som en omöjlighet. Ord besitter sannerligen makt. På många fler sätt än man tror.