Som Ronan Keating sjöng. Och det kan nog faktiskt inte sägas bättre. Livet är sannerligen en berg-och-dalbana. Av rang. Höjderna och dalarna vi färdas igenom som får det att suga till i magtrakten är en absolut realitet. Och ömsom är den där känslan sprungen ur glädje, ömsom ur oroande ting. Och ibland, ibland ligger någonting oerhört mycket större och känslomässigt kraftfullare än så bakom. Ni vet de där fullständigt ofattbara, närmast ogripbara händelser vi från gång till annan ställs inför. De där sakerna som inte bara ställer livet och tillvaron på huvudet utan även förmår kullkasta det. Min rollercoaster har fört mig till en punkt där verkligheten inte bara är svår att ta in, den känns närmast omöjlig att hantera. Och detta trots att dödens närvaro i livet på intet sätt är en ny kunskap eller bekantskap för mig. Men att jag skulle gå vidare utan dig vid min sida fanns inte i min föreställningsvärld. För vad än som hände i livet omkring oss skulle vi alltid ha varandra, vi två. Du och jag lillebror, du och jag. Men så plötsligt har det så fullständigt ofattbara hänt. Att min resa ska gå vidare utan dig. Life is a rollercoaster, älskade lillebror. Och för din liksom min skull: I just gotta ride it.
Detta nedtecknades september 2022