har inte bara varit en utan två. För även om katterna dominerat i tillvaron utifrån antal har de haft, inte sina konkurrenter utan jämlikar och sällskap, i form av två västgötaspetsar med fantastiska personligheter. Den första kom som valp 1986 och blev hela hushållets ”pälskling” med sin fart och fläkt och en liten svansstump som alltid signalerade glädje. Namnet han fick, denna strävhåriga snälla lilla tuffing vilken alltid höll ”flocken” under uppsikt, var Puff och trots att benen var korta var det mycket spring i dem. Puff älskade pinnar och potatismos, hemgjord, pulver vägrade han. Det var en ynnest att ha honom i våra liv och hans fantastiska leende, med tungan lyckligt fladdrande utanför munnen, kommer för alltid stå klart i minnet. Det var en stor sorg när han somnade in i oktober 2003, tre och en halv månad före sin 18:de födelsedag. När ljudet av hans tassar tystnade blev det tomt och mycket tyst. Så tyst att tystnaden måste fyllas. Det var då Ludde gjorde entré. Inte som en ersättare utan en ny medlem och personlighet i hushållet. Ludde, långhårig i jämförelse med Puff, föddes i november 2003 och flyttade in januari 2004. Hans ben innehöll lika mycket spring och leendet var lika stort som Puffs och svansen – ja, han hade en lång svans vilken låg som en krok mot ryggen – signalerade minst lika mycket glädje som stumpen Puff hade. Till personligheten var Ludde något försiktigare än Puff men ”flocken” var han lika mån om. Denna reducerades emellertid genom åren då familjemedlemmar undan för undan lämnade för eget bo. Detta medförde i sin tur att jag och Ludde kom att stå varandra mycket nära. Om Puff varit hela hushållets kavaljer kom Ludde, denna bollälskande liksom potatismosälskande (även han ratade pulvermos) gosse, att i mycket hög grad bli min. Vi gjorde våra promenader han och jag ända in till slutet och när han somnade in gjorde han det med huvudet i min hand och min röst invid sitt öra. Det var i februari 2021. I höst skulle han firat sin 18:de födelsedag. Jag saknar honom varje dag. Våra promenader, våra stunder tillsammans. Hans leende står klart i minnet. Han var så mycket min att ljudet av stegen jag inte längre hör gör ont att sakna. Detta har påverkat mitt skrivande också. I det manus jag arbetar med nu har katterna nämligen fått sällskap. Av en hund som heter Ludde. Min Ludde.