Jag har kvar mina första skrivna alster. I en ringpärm där det tryckta motivet är ett ljust blått jeanstyg med en ficka uppe till höger där en likaledes tryckt etikett för titel och namn placerats. ”Dikter” står det på etiketten. Och mitt namn. Skrivet med den ännu lätt spretande handstil jag elva år ung hade. Inte anade jag då, när jag stolt placerade det första arket, den första dikten, i denna pärm, att det var starten på ett livslångt skrivande. För så är det, skrivandet liksom nya pärmar har följt mig genom åren. I och med teknikens utveckling har dock pärmarna sedan länge spelat ut sin roll då sparande på USB eller extern hårddisk tagit över. Liksom en laptop ersatt den grå reseskrivmaskin jag fick ta över från min pappa när han insåg skrivandets betydelse för mig. Det var tippexets storhetstid det. Men även om jag alltid skrivit har det också infunnit sig perioder genom åren då det varit i mindre omfattning och hänvisats till stunder vilka blivit över. Som sena kvällar eller nätter. Längdmässigt var det också begränsat. Till dikter liksom en och annan novell. En fullt naturlig utveckling då familjelivet kommer in i bilden. Idag har familjen vuxit upp och där livet lagt krokben för annat har skrivandet lämnats mig orört. Och jag tänker med glädje på den blå pärmen där de första alstren en gång tog sin plats, så innerligt tacksam att jag fann och vågade steget ut på skrivandets ringlande väg.