En av de saker jag uppskattar med skrivandet – förutom att fantasin ges möjlighet att blomma ut – är tillfället att göra återbesök i tiden. Återbesök där både platser och människor väcks till liv i minnet. Och då och då, i stunder då verklighet och fiktion slår sig samman, följer dessa även med och finner sig utrymme i historierna som skrivs. Att på detta sätt kunna förflytta sig mellan då och nu är en ynnest jag uppskattar. Jag känner glädje i att gå de vägar jag en gång gick, att återse dem jag en gång mött om det så bara sker för ett ögonblick bakom mitt pannben. På samma sätt som jag uppskattar att kunna införliva detta då i nuet. Och som barn på 60-talet är det en tid jag gärna återvänder till och även levandegör glimtar av när det passar in i min fantasis kreerade historia. Så som jag till exempel gjorde i den senast utgivna boken, Till detta liv igår. Till skillnad mot de egna och stillsammare återbesöken i tiden får dock historiens efterverkningar i nuet. Sådant händer. I alla fall då verklighet och fiktion slår sig samman.